När alpinism rimmar på envishet: Tiphaine Dupériers bestigning av Nanga Parbat (8125 m)

Efter 17 dagar i baslägret på Nanga Parbats Rupal-sida genomförde replaget, bestående av Tiphaine Dupérier och Boris Langenstein, en historisk premiär: en skidnedfärd på denna mytomspunna sida, som aldrig tidigare hade åkts, efter en gemensam bestigning med David Goettler. Trion gav sig av den 21 juni klockan 1.30 och nådde den 8 125 meter höga Himalayatoppen den 24 juni klockan 15.30. Den dagen innebar en avgörande vändpunkt: mellan sidorna, mellan bestigningen och det åtagande som nedfärden innebar. Skidorna togs på vid toppen för en tre dagar lång nedfärd till baslägret. Allt i alpin stil: utan syrgas, fasta rep eller bärare. Efter sju år blev en dröm äntligen verklighet för Tiphaine Dupérier och Boris Langenstein.

Även om den exceptionellt sparsamma snötäcket och den starka värmen omöjliggjorde en fullständig nedfärd – de sista 2 500 höjdmetrarna präglades av stenras, passager med nedklättring och snö av dålig kvalitet – erbjöd den övre delen av rutten, från 8 125 till 6 000 meter, stabila och åkbara förhållanden. Det gjorde det möjligt för replaget att skriva in ett nytt kapitel i historien om alpinism och brant skidåkning på sluttningarna av det ”pakistanska monstret”.

Berättelsen om expeditionen med Tiphaine Dupérier, medlem i Lagoped Family.

Den 21 juni 2025 ger sig Tiphaine Dupérier åter av mot en topp som legat henne varmt om hjärtat sedan 2019. I flera år har projektet följt henne, varit en del av henne och väntat på henne. Ett misslyckat första försök, ett andra som avbröts … och till sist detta tredje, som den här gången skulle lyckas. ”När det fungerar är det härligt.”

För ett storskaligt projekt i högfjällen handlar framgång aldrig bara om tur. Den är resultatet av ett långvarigt arbete, mycket tålamod, uthållighet och noggranna förberedelser. Den här framgången innebär också att ett kapitel vänds för Tiphaine.

Tiphaine Dupérier är inte ute på sin första toppbestigning. Men den här expeditionen har hon väntat länge på. Redan 2019 försökte hon bestiga berget, från en annan sida. Sedan kom ett nytt försök 2024. Utan framgång. År 2025 ger hon sig själv en ny chans tillsammans med två repkamrater — David, expert på 8 000-meterstoppar, och Boris, en långvarig partner.

Allt börjar med en strategi: 24 juni har utlovats som ett perfekt väderfönster, utan vind. Den 21 juni är det alltså avfärd. Målet är att stiga gradvis varje dag, läger för läger, för att nå toppen precis vid rätt tidpunkt. Det är väders- och logistikplaneringen som sätter rytmen för bestigningen.

Den 21 juni lämnar de baslägret klockan 1.30 på morgonen. Det gäller att undvika solen på sydsidan, där stenras är vanliga. 2 500 höjdmeter på en gång. Ankomst till läger 1 på 6 000 m. Höjden är redan påtaglig och effekterna börjar kännas. Dagens hetta gör det svårt att vila. Man måste improvisera: provisoriska parasoller av duntäcken, filtar över tältet … och dricka, hela tiden.

Den 22 juni går färden upp till läger 2 på 6 800 m, över en monoton snösluttning. Mentalt svårt och fysiskt krävande, eftersom man måste trampa upp spåret, utan hjälp och utan sherpa. Men den här gången är berget mindre snötäckt än 2024. Det går bättre. Motivationen är intakt.

Den 23 juni blir det allvar. Från 6 800 m till 7 300 m blir lutningen brantare och terrängen teknisk. Det finns ingen där. Inga fasta rep, ingen uppenbar rutt. Man måste läsa berget och plocka fram sina reserver. Höjden tär på aptiten och energin, men en god natts sömn i läger 3 ger lite extra kraft inför det som väntar nästa dag: toppen.

Det finns inga tårar, men ett stort leende, eufori och en djup lättnad. David gör därmed sitt 5:e försök, Boris sin 2:a bestigning, och den här gången är Tiphaine på toppen tillsammans med honom. En vacker cirkel sluts.

David förbereder sin skärmflygning och börjar till fots. Tiphaine och Boris tar på sig skidorna. Det är inte över. På 7 600 meters höjd träffar de David igen och hjälper honom att fylla skärmen. Han lyfter ”som en bomb” och gör en magisk nedfärd i solnedgångens gyllene ljus.

Det är sent. Natten faller. Som tur är har de planerat i förväg. Ett tält, en uppblåsbar madrass, ett stormkök. En improviserad natt på västväggen, i lugn och ro, för att återhämta krafterna innan de fortsätter.

Dagen därpå är uppvaknandet tufft. Teknisk traversering, igen. Sedan skidnedfärden, beskriven som en ”kamp”. Den explosivitet som skidåkning kräver går inte särskilt bra ihop med höjden. En paus var tredje sväng. Andfådda, med brinnande ben. Men att svänga på den snötäckta toppen är magiskt. Det är sällsynt. Och det kommer Tiphaine Dupérier att minnas länge.

Det här projektet handlar inte bara om en prestation. Det är en berättelse om ett replag, om förtroende och ömsesidig respekt. Med Boris delar Tiphaine tio års expeditioner. Deras band behöver inga fler ord. Var och en vet hur den andra fungerar, förutser och stöttar.

Med David, som hon känner mindre väl men beundrar för hans 20 års erfarenhet, upptäcker Tiphaine en annan form av tillit: den som en experts skicklighet och sinnesro inger. Tillsammans bildar de ett balanserat och effektivt team.