Alpinistdagbok – Svalt bivackläger på sydsidan

Vivien, medlem av  Lagoped Family , tar oss med på en vänbivack på sydväggen av Barre des Ecrins. 

Den starka hettan mitt i sommaren får oss att söka en bivack på hög höjd.

Tillsammans med min vän Lolo (Laurent Thévenot) funderar jag på att besöka den enorma sydväggen på Barre des Ecrins, med 1 300 meters höjdskillnad. En snabb titt i klätterföraren bekräftar vårt val:

”Dauphinés högsta berg och det enda som överstiger 4 000 meters höjd. Sydpelaren är en lång och vacker klättertur med en fantastisk atmosfär (trots klippans mycket varierande kvalitet, från kompakt till mycket medelmåttig, och på vissa ställen till och med dålig).

Klippan väntas vara medelmåttig. I övrigt passar planen våra önskemål om vild fjällnatur.

Efter några förberedelser ger vi oss av från Pré de Madame Carle klockan 14 mot Glacier Noir.

Det är under en obarmhärtigt stark sol som vi når den avslutande sluttningen. Med stegjärnen på fötterna närmar vi oss randklöften.

En brant vägg får oss att tveka, och vi hittar en väg runt den på vänster sida för att ”kliva över” randklöften. 

Vi återvänder till klippan och beslutar oss för att ta av oss replaget för att bli effektivare. Klippan är förvånansvärt trevlig och lättklättrad. Efter att ha fyllt på vattenförråden och klättrat några dieder senare tar vi på oss repet igen för att avsluta klättringen uppför klippbasen.

De sista klippiga passagerna låter sig rensas utan problem.

Och det är på 3 300 meters höjd som vi hittar DEN perfekta bivacken. En vacker, platt terrass täckt av grus, ett närliggande snöfält och en fri panoramautsikt så långt ögat når mot söder. 

Kvällen är ljum och vi njuter av glädjen i en upphöjd bivack.

Klockan är 5.00 när en liten Jazz väcker oss. Soluppgången långt borta är magnifik. 

Hela Barres sydvägg flammar upp när vi ger oss på denna lovande andra dag.

Allt går som på räls: Tour Rouge, Tour Grise, och vi når foten av Bastion. Linjerna blir brantare och några pitonger dyker upp som trygghet på den valda rutten. 

Några mer krävande replängder ger oss huvudbry, och vi måste vara försiktiga för att inte rubba vissa stenpelare.

Utgången från Bastion är magnifik. Vi når Miroir, en slags ljusgrå granitsköld med två vackra sprickor. 

När vi förmodligen har lämnat de svåra partierna bakom oss tar vi en kort paus före toppeggen. I topobeskrivningen stod det: ”De sista 300 metrarna ska inte underskattas.” Den sista delen är betydligt mindre brant, men eftersom is saknas börjar en gigantisk mikadolek, och vi måste vara mycket försiktiga för att inte rubba den.

Traversen över klippbarriären är torr och gör att vi snabbt kan ta oss mot Brèche Lory. Nedstigningen från Glacier Blanc kräver en anpassad väg för att på bästa sätt undvika sprickor och snöbryggor, som verkar försvagas under den här sena delen av sommaren. Vi beslutar oss för att ta några omvägar för att undvika dem; värmen omkring oss denna sena eftermiddag får oss att lämna leden och ta några extra steg. 

Den fortsatta nedstigningen sker på stabil mark och ger oss möjlighet att njuta av värdefulla ögonblick på hög höjd, ända tills rundan avslutas vid Pré de Madame Carle.

(Dagen därpå svepte ett stenras över väggen, den ljusgrå delen som syns tydligt på de följande bilderna, tagna vid en rekognosering efter stenraset). 

Vi tar med en liten uppsättning kilar upp till storlek 2, några vajerkilar och 2 pitonger, quickdraws och slings, samt hjälplina.

Vi har en lätt isskruv var.

När det gäller klätterutrustningen har vi en lätt isyxa och ett par hybrida stegjärn var för att minska vikten.

Vi beslutar oss för att ta med ett 50 meter långt enkelrep. Det gör att vi sparar lite vikt och får en bekvämare hantering; sannolikheten för att behöva retirera eller fira ned oss verkade vara ganska liten.

Vi har också en första hjälpen-väska, samt en räddningsfilt var och en radio för replaget.

För den här bestigningen har vi bestämt oss för att övernatta i bivack. Eftersom de utlovade förhållandena är ”varma” tar vi med en liten sovsäck var och ett liggunderlag av relativt liten storlek, men inte uppblåsbart (ingen risk att det går hål på det). En liten presenning/räddningsfilt är mycket uppskattad för att begränsa fukten från marken.

Vi har ett litet stormkök, noggrant utvalda godsaker och självklart en aperitif som passar bivacken.