Norge – mellan skidåkning och segling (avsnitt 2)

Det var ombord på Helt som jag tillbringade våren 2025. En vistelse som känns som om den varade mycket längre. En djupdykning i en magisk värld som jag trodde hade försvunnit. En värld av trä, lågor, segel, tjära och linolja – av okända dofter. Ett hopp genom tiden. Helt (Héro på norska) betraktas som ett historiskt gammalt segelfartyg: hon började sitt liv i fjordarna 1932, för nästan ett sekel sedan.

Jag vill därför, genom de här raderna och genom att visa några bilder, låta er fördjupa er i denna alldeles särskilda värld.

Helt är 28 meter lång och 10 meter bred och har en lastkapacitet på 200 ton. Innan Helt började hysa skidåkare transporterade hon gods. Först sand, sedan humrar och därefter åter byggnadsmaterial. Det var först senare i livet som Helt byggdes om för att ta emot passagerare. När hennes tidigare ägare avlider, tyngd av skulder, ärver banken båten. Eftersom banken inte vet vad den ska göra med henne är planen att sänka och överge henne. Ulysse, hennes kapten, räddade henne från en säker död 2023 och gav henne nytt liv. Den 10 ^:e , 100:e? Vem vet!

Men det går inte att berätta den här historien utan att tala om fartygets kapten (ni känner redan hans namn från avsnitt 1). Ulysse (det hade knappast gått att hitta ett mer passande namn för en kapten) är en 38-årig breton med passion för gamla segelfartyg. För honom bedrivs sjöfart på träbåtar och inget annat. Så till den grad att det ibland är svårt att veta om han inte har klivit rakt ut ur ett tidigare århundrade. Efter flera år på världens vägar (från Australiens hav till tatamimattor i många asiatiska länder) skaffar Ulysse sin första båt, Lun II, som han korsar oceanerna med för att frakta varor (rom, kaffe och andra dyrbara produkter) mellan den gamla kontinenten och Antillerna. Han brinner också för matlagning. Senare, 2023, rycker han alltså loss Helt från ett olyckligt öde och anpassar henne för skidsegling – till vår stora glädje! Som Lun II:s andliga storebror är det ombord på henne som vi kommer att uppleva detta äventyr våren 2025.

Ombord har jag sett mängder av häpna ansikten och förundrade leenden! Den första veckan blir vi en besättning på 12 skidåkare från hela Alperna. Den förste ombord, Michel, har grått hår. Ändå är hans tindrande och drömmande ögon en liten pojkes! Han återupptäcker barndomens känslor, när han lärde känna segling på gamla segelfartyg. Han är ”som ett barn”. Och vi, hela besättningen, är så glada över att se Michel upptäcka båten med sådan förundran, men också sina följeslagare under veckan. Alla har kommit med brådska, längtan och även en viss oro: deltagarna känner inte varandra. Ändå fylls salongen efter bara några minuter av ett glatt sorl och magin tar vid.

Alla vet att de genom att välja Helt har valt ett äventyr som inte liknar något annat, med en annan rytm och en annan takt. Stämningen är familjär och alla duar varandra från första minuten. Trä, bomull och vattenhinken ersätter med fördel marmor, automatiserade system och andra prylar som går sönder och som finns på andra båtar. Rustikt men charmigt, autentiskt men långt ifrån obekvämt.

Samma kväll kastar vi loss. Båten lämnar kajen i Tromsøs hamn för en veckas färd runt Lyngenalperna och alla öar i denna bergskedjas närhet. Spänningen är på topp. Himlen bjuder oss på norrsken under färden. Medvetenheten vaknar och var och en finner den betydelse som passar dem i dessa dansande gröna ljus på himlen. För mig är det löftet om en vistelse bortom tiden och de upptrampade stigarna, ett grönt ljus för Äventyret med stort Ä!

Varje dag väcks vi av eldens sprakande och doften av fläsk och ägg som osar från spisen. Skidåkarna sticker fram näsorna bakom gardinen till sina kojer och Kevinn, besättningens andreman, skyndar sig att höja stämningen genom att sätta på sin samling brasiliansk musik.

Efter en rejäl frukost klär skidåkarna på sig och tar på sig pjäxorna. Ulysse håller däremot på att knåda sitt bröd och förbereda dagens smörgåsar, alltid med känsla för detaljer. När picknickarna ligger längst ner i väskorna och termosarna är fyllda ringer vi i mässingsklockan som hänger i mesanmasten, där inskriptionen ”HELT - 1932” kan läsas. Alla upp på däck!

Skidåkarna hoppar i sina knallorangea flytvästar och lastar skidor och stavar på de två uppblåsbara jollarna. Sedan går alla ombord, en efter en. Det är som om tiden stannar när vi i full fart ger oss av i de små uppblåsbara båtarna: bakom oss ligger Helt, magnifik i soluppgången, nästan orörlig. Framför oss: stranden, den färska snön som ligger på sanden och berget. Ett nytt äventyr börjar. Ett till!

När vi väl är på stranden fäster vi stighudarna och är mycket noga med att inte få med oss sand. Pjäxorna ställs in för uppförsåkning, men se upp så att du inte sätter foten i vattnet eller halkar på en alg!

Skidåkarna ger sig av för flera timmars klättring. Efter bara några tiotals minuter börjar vi se havet vid bergets fot. Sedan fortsätter vi uppstigningen mot toppen. I Norge ökar snömängden exponentiellt snabbt: efter 500 meters höjdskillnad börjar vi se effekter av vinden, snöansamlingar och ibland vindlaster. I Alperna varnar lavinbulletinerna för betydligt högre höjder: 2 000, 2 500 … Här kan 400 meter, eller ibland ännu mindre, räcka. Därför krävs stor vaksamhet. En annan lokal egenhet är att vindarna är så kraftiga och snön har så stark sammanhållning. Därför ser man vid åsar och toppar ibland enorma snödrivor som kan vara monstruösa.

På toppen är utsikten i 360 grader över en blandning av hav och berg därför överväldigande. Om man tittar noga kan man se de flesta av rutterna som vi kommer att åka de kommande dagarna, eller som vi redan har åkt.

Oftast, som för Storegalten eller Uløytinden, går färden tvärs över berget. Medan vi skidåkare njuter av att bestiga berget har Helt och hennes besättning redan lättat ankar för att segla runt fastlandet eller ön. På så sätt kan vi njuta av en annan nedfart än den rutt vi tog upp. Vi korsar toppen för att hitta vårt fartyg på andra sidan. Det är äventyr och upptäckarglädje. Nöjet? Absolut! Men för guiderna är det också en källa till eftertanke. Först och främst måste man kunna bedöma nedfartens kvalitet på gehör, så att säga – utan att ha sett den under uppstigningen. Man måste improvisera, uppskatta och orientera sig.

”Helt, Helt, Helt till Bastien, Bastien, Bastien, hör du mig? ………. Bastien, Bastien, Bastien, här är Helt, Helt, Helt, jag hör dig starkt och tydligt. Hur är det där uppe? Har ni roligt?” Kaptenens röst ljuder i min radio. En härlig känsla att veta att resten av besättningen väntar på oss vid foten av berget, i vårt basläger till fartyg, med varm choklad och en brasa som brinner för fullt.

Äntligen är det dags att åka. Glädjen syns i allas ansikten. Skidåkarnas förundrade leenden när de susar nerför de orörda, jungfruliga och lätta snösluttningarna är belöningen för ansträngningen uppför. Ibland lyfter en flock fjällripor, ibland är det en ren som korsar vägen precis under våra skidor … Den norska faunan samverkar för att ge oss stunder av vakendröm. Hängande dalgångar, majestätiska glaciärer, björkskogar – alla slags terränger ligger framför oss, till glädje för våra skidor och våra skrattande ögon … Bara några svängar till, så får vi syn på båten där framme.

Efter några skridskoskär och en eller två bäckövergångar (i år har vattendragen nästan inte varit täckta alls) kommer vi slutligen fram till stranden, på en alldeles perfekt ”världens ände”-plats. Det lätta klucket är det enda ljudet som stör tystnaden på strandremsan. Kevinn kommer farande i full fart med följebåten. Redan då känner vi doften av vedeld. När alla väl är tillbaka ombord slappnar kropparna av; det är dags för var och en att koppla av, byta om och värma sig. Sittande runt en rejäl hög med crêpes minns skidåkarna dagens bedrifter: de bästa svängarna, den snyggaste vurpan …

Sedan tar vi på oss badkläderna en efter en för att glida ner i det heta vattnet i det norska badet på båtens däck. Men innan dess bjuder kaptenen oss på det traditionella doppet i iskallt havsvatten! De mest hyperaktiva fiskar, och några passar på att ta några svängar med lätt segling i den lilla segelbåten från 1920-talet – en liten trä- och bomullspärla som vi omsorgsfullt restaurerade i början av säsongen. Känslor garanteras!

Sedan infinner sig en lugn stund och båten styr mot nästa destination … Spisarna är varma, brödet kommer ut ur ugnen och stekarna binds för hand av kocken. Ombord är allt handgjort och hantverksmässigt. Inga recept, men desto mer upplyst improvisation! Guiderna planerar morgondagens bästa färdvägar, medan skidåkarna slumrar i kojerna.

På kvällen, när lamporna har släckts och stearinljusen tagits fram, är det ritualen: vi dukar upp ett stort bord för hela besättningen. Bachs och Mozarts symfonier är också en del av denna tradition. Inget dukat bord utan en god klassiker. Soppor, örter, stekar, lammstekar, färska brödlimpor, fisk i skorpa samt marinerade och grillade grönsaker avlöser och överlappar varandra för att skapa ett bord värdigt Asterix festmåltider. Det är först på kvällen som hela besättningen samlas. Sjömännen berättar sina historier från haven för bergsfolket och vice versa. Slutligen, efter en lång och fin dag som tycktes vara flera dagar lång, återvänder var och en till sitt mjuka fjäderbo för natten, med tankarna redan bland stjärnorna. 

Varje dag som går är ett äventyr. Vår handlingsfrihet med Helt och besättningen gör att vi kan föreställa oss och överväga allt. Och det är det jag tycker om att söka ombord!

Under april månad avlöste flera lag varandra ombord. Det andra bestod av en del av det franska landslaget i skidalpinism. Med sig hade de kristallgloben som Thibault Anselmet nyligen hade vunnit i Tromsø några dagar tidigare. Thibault tvekade för övrigt inte att njuta av den genom att fylla den med öl! 

Min vän Symon (Welfringer) är också med på resan. Tillsammans kunde vi ägna oss åt vår gemensamma passion för ”brädan”, ett berömt litet träverktyg som klättrare använder för att hänga i och underhålla eller till och med öka fingerstyrkan. Den här veckan räknades dagarna inte längre dubbelt utan fyrdubbelt: i ett rasande tempo på 2 000–3 000 höjdmeter per dag avverkar laget topparna två och två. 

Léo Viret, coach för det franska landslaget i skidalpinism och guide ombord på Helt tillsammans med mig, gläder sig: ”Grabben, sådana här dagar i det tempot, med sådana kunder, det är inte varje dag!!” Månlikt. Det är adjektivet som ständigt återkommer i hans mun. Den gode mannen störs inte av sina adepters tempo. Han utnyttjar de sällsynta pauserna till att ta fram kameran. Vi drar nytta av denna möjlighet för att utforska de vrår vi hade upptäckt under tidigare säsonger. 

Vårt teams två maskotar, Cerise och Prunelle, kaptensens två sjuåriga tvillingdöttrar, uppskattade också lagets energi: tack vare en konstruktion av rep och trä som deras far hade tillverkat dras flickorna av sina riddjur (Gédéon Pochat på en arbetshäst), som i en skidlift. Vem hade kunnat föreställa sig att göra sina första svängar och lära sig åka skidor bortom polcirkeln, på en ö vid världens ände med det ljuvt suggestiva namnet Uløya?

Veckorna avlöser varandra utan att likna varandra. Nästa besättning består av ett kompisgäng, där en av medlemmarna gick i gymnasiet med mig. Vi gläds åt att återförenas efter så många år. Vänskapen åldras inte. Vi åker skidor, skrattar och vibrerar i samklang. Den här veckan har besättningen fått en ny medlem: Sam är skeppare och kapten på andra båtar. Han ligger bakom ett renoveringsprojekt av en enorm segelbåt från 1904 i Köpenhamn, Danmark, Hawila (ta gärna en titt på hans projekt!). Ombord på ett sådant fartyg är alla världens hav inom räckhåll! Vi tillbringar hela kvällar med att drömma om ännu mer avlägsna expeditioner … Svalbard, Grönland, Antarktis, Sydgeorgien – namn som väcker känslor och är fyllda av mystik. Kommer vi att lyckas ta oss ända till dessa extrema trakter? Framtiden får utvisa!

Även i år bidrog enkelheten, äktheten, allas passion och den gemensamma glädjen till den magi som är så svår att beskriva med ord. Vi upplevde en återgång till det väsentliga, en självvald paus i livet. Magiskt.

Jag hoppas att jag med dessa få rader har kunnat ta med er en liten bit på resan. Och du, lockar det dig att ge dig ut och utforska det stora Nord?