Ubaye Sauvage – Berättelse om en skidtur i Ubaye gbc

Alex Pichon, passionerad bergsfotograf och medlem i Lagoped Family, tar oss här med till hjärtat av det vilda Ubaye. I denna levande och sinnliga berättelse följer vi ett självständigt skidäventyr med topptursskidor, präglat av bivacker, storslagna landskap och stunder av självvald ensamhet. En fördjupning i bergens rytm, mellan ansträngning, eftertanke och enkla gemensamma stunder.

Vi kommer fram till Larchepasset klockan 14. Alla saker är hoppressade i ryggsäcken och skidorna sitter på ryggen när vi ger oss av in i Orronaye-dalen. Efter en timmes vandring med skidorna kan vi äntligen sätta på oss dem. Ryggsäcken är tung, solen håller inte igen och värmen känns. Äventyret kan verkligen börja!

När vi kommer fram till Gipièrepasset är vi äntligen ensamma i världen. Bara vi två, med de majestätiska bergen i Ubaye framför oss. Moïses topp på vår högra sida vakar över oss. Synliga spår får oss att tro att andra skidåkare har följt rutten med kort mellanrum. Vi hoppas ändå att få vara ensamma vid bivacken!

Vi når den sista stigningen för att ta oss till Sautronpasset på 2687 m, innan vi tar oss över på den italienska sidan. Vi tar oss nedåt; solljuset är fortfarande starkt och den svala vinden bär med sig glädjen i vår första skidnedfärd österut. Bivacco Danilo Sartore dyker upp. Dess tak i tipiform och rödaktiga färg avslöjar landskapets äkthet. Det är ett ögonblick av lättnad och lycka. Som barn som återfår sin koja rusar vi in. Lite saucisson, lite ost och sedan njuter vi av våra sardiner och vår couscous!

Tidigt på morgonen börjar bergen glöda. Vi vaggar in i den fridfulla och varma vårstämning som ska följa oss under denna andra dag. Fyra bergspass står på menyn. Benen vaknar i takt med den förvandlande snön. Vinden bevarar vinterkänslan och ger oss kyla när vi passerar i skuggan. Allteftersom dagen går dyker molnen upp och solen verkar ägna sig åt en omgång kurragömma. En bergslik stämning infinner sig, utan att vi möter någon längs vägen. En uppskattad ensamhet.

Trots bristen på täckning tar vi sikte på dagens sista pass, Stropiapasset. En kort nedförsbacke och sedan en kort stigning; trots en omarbetad rutt och ett litet misstag blir vi glada när vi skymtar bivacken i Barenghi. En metallåda i Sveriges flaggas färger. Nästan som våra sardinkonserver. Tajmingen är perfekt – en tät dimma omringar bivackens blå färg några minuter senare.

Efter en natt som närmade sig upplevelsen av att sova i en frys vaknar vi ändå till överraskningen att himlen har klarnat och att ett tunt extra snötäcke har lagt sig. Grädden på moset! Nu ger vi oss av mot dagens enklaste etapp. 15 km och 650 höjdmeter som, i värmen, inte kommer att ge oss mycket andrum.

Vi följer Marys fors ned till den vackra byn Maljasset för att övernatta på Chalet de Maljasset, en CAF-fjällstuga som drivs av Federica (Tita) och Hélène. En blåbärspaj – civilisationen är tillbaka. En lite sorgsen lycka, men ändå lycka. Nästa dag liftar vi tillbaka till bilen, som fortfarande står parkerad vid Larchepasset. Tack till Orso, som bor intill stugan och sparade oss 15 km i skidpjäxor.