Sébastien Roubinet 🇫🇷

Jag skulle snarare säga mina yrken, eftersom jag har flera: 

Jag är sjöman: jag arbetar med båttransporter, charter, båtförberedelser, båtreparationer och så vidare. Ibland korsar jag oceanerna under vissa transporter. Jag kan också navigera med polarutrustade båtar under expeditioner eller resor. 

Jag deltar också i kappseglingar och har varit besättningsmedlem, skeppare, förberedare av kappseglingsbåtar och teknisk chef åt Clément Giraud. 

Nästa sommar borde jag ge mig av igen med familjens segelbåt, men vi har beslutat att inte längre ägna oss åt klassisk charter. Vi vill i stället prioritera tillräckligt långvariga projekt (konstnärliga, idrottsliga eller vetenskapliga): vår båt kan ge sig av i flera månader från Frankrike, med besättning och utrustning ombord, för att undvika resor fram och tillbaka. 

Det är inte allt: jag är också ingenjör. Det är speciellt eftersom jag inte har någon ingenjörsutbildning; jag slutade skolan mycket tidigt och är ingenjör i praktiken. Jag ser mig till och med som uppfinnare: exempelvis arbetar jag med att utveckla en beboelig stratosfärisk ballong. Jag är också arkitekt, ritar båtar och expeditionsutrustning som pulkor. Jag har lärt mig allt detta genom att arbeta på olika byggen och tack vare mina personliga erfarenheter. Jag har även varit lärare vid ENSTA, en ingenjörshögskola i Brest. 

Det är omöjligt att säga vilket som är det vackraste minnet, det finns så många!

Jag tänker på fantastiska landskap, tävlingsstarter och så vidare. 

Mötena med djuren är ofta starka ögonblick. Under expeditionen NAGALAQA, till exempel, befann vi oss i en region där djuren inte känner till människan. Det finns lika mycket nyfikenhet från båda sidor. Vi gömde oss längst in i dalarna för att observera renar, som till slut kom fram för att möta oss av ren nyfikenhet. Samma dag satt vi i båten och drack te när en av oss sa: ”Titta, en varg.” Den var 15 meter från oss och tittade på oss utan rädsla eller aggressivitet. Bara nyfikenhet. Den här relationen till djuren är mycket speciell, och det är fördelen med att färdas i små båtar utan motorer. 

Under expeditioner är det viktigaste hur man är och agerar i naturen. Jag växte upp i naturen och levde där tillräckligt länge för att lära mig förstå den innan jag ens lärde mig de mer skolboksmässiga teknikerna (knopar, segeltrimning och så vidare). 

Att trimma en båt rätt handlar mycket om känsla, och det lär man sig genom många år på färd i naturen och genom möten med andra. 

När Eric Tabarly fick frågan ”Hur gör du för att göra det där?” svarade han: ”Tja, titta bara.” Det är precis så! Det är viktigt att först observera besättningen innan man arbetar med dem och att inte tvinga på dem sitt eget sätt att göra saker. Det är viktigt att anpassa sig till allas olika sätt och gå upp helt i dem för att vara så effektiv som möjligt. 

Det är något jag fick lära mig av slädhundarna: att observera dem, lära av dem och förstå hur flocken fungerar för att bidra till att den fungerar så bra som möjligt. Min ledarhund var inte dominant, men kom väl överens med en annan hund som visste hur man hävdade sig. De andra accepterade henne, inte för att hon hävdade sig, utan tack vare hennes egenskaper: hon kunde känna av snön och isen. Hon hette Nagalaqa, inuitiska för fjällripa. 

För att jag gillar det!

Jag gillar mentaliteten – att inte låta tillverka på andra sidan jorden för att tjäna mer pengar, utan att tillverka lokalt, i Frankrike och Europa. 

Tekniskt sett uppfyller kläderna mina krav: de är slitstarka och håller länge. De har också en bra passform.