Alpinismedagbok – en tur med vänner på Drottningens nordsida: Kompisarnas Directissime

Vivien, medlem i  Lagoped Family , delar med sig av berättelsen om bestigningen av en av lederna på Reine Meijes nordvägg. 

Öppnad av C. Copier och T. Clarasso på den nedre fjärdedelen 1997, och därefter av B. Gravier, C. Copier och JF Etienne på den övre delen 2005, i två etapper.

En enkel läsning av beskrivningen i ”Cambon-topon” ger en uppfattning:

”Den svåraste och längsta leden på nordväggen. Graderad ED+, M5, 7c, 80° på is, och ett extremt företag eftersom cruxet är en replängd på 7a+ följd av 7c (eller A2), dåligt skyddad på 3800 meters höjd på nordväggen” ...

Eftersom förhållandena och väderfönstret är de rätta förbereder vi oss genom att samla in den information som finns på nätet och kontakta kompisar som redan har klättrat leden (tack till Octave, Paulo och Adrien).

För min del börjar äventyret dagen efter ett jourpass på SAMU. Lite groggy lämnar vi Grenobleområdet för att lugnt ta oss till La Grave, njuta av linbanan och börja klättringen mot Enfetchores. 

Vi beslutar att söka oss till deras toppkam för att få bästa möjliga överblick över nordväggen. Det ger oss en komplett vy över väggen och möjlighet att jämföra de aktuella förhållandena med de få tillgängliga bilderna. En rekognosering av bergschrunden är nödvändig, eftersom väggen är något torrare än väntat. 

Vi gör därför en avstickare till foten för att inspektera den och hitta en svaghet som gör det möjligt att nå fundamentet.

En något brant vägg med isig snö och några korta mixade passager blir vårt val. 

Lyckliga över att ha en plan ¹ vi går uppför Meijeglaciären längs dess högra sida för att ta oss över bräschen och njuta av en ljum kväll vid Promontoire  (tack till Sandrine, stugvärden) där vi till vår förvåning träffar flera kompisar, bland annat kollegorna från CRS Alpe.

Dagen därpå ringer väckarklockan klockan 02.00, och vid 02.45 börjar vi göra oss i ordning för att ta oss till foten av nordväggen. Det är relativt varmt och vi beslutar att spara på krafterna under anmarschen och tar oss tillbaka till den nämnda branta väggen.

Då ger vi oss på sockeln. Efter att ha passerat bergschrunden kommer Ren fram till mig. Resten av sockeln liknar en gigantisk omgång Dodgeball i mörkret, och ett talesätt dyker upp i huvudet: ”Om ni undviker skiftnycklarna undviker ni bollarna.” ² , praktiskt – det måste anpassas efter stenarna.

Vi tar oss fram så gott vi kan, med en blandning av kort rep och sträckt rep, och rör oss som små krabbor ³ .

De första ljusstrålarna visar sig när vi ger oss på klätterlängderna på bra klippa som färgats röd av solstrålarna. 

Därefter följer en klättring uppför en ränna med mycket dåligt berg, där man förutom att välja greppen också måste välja åt vilket håll de ska användas för att inte rubba korthuset. Den här delen är betydligt torrare än vad som beskrivs. Vi tar på oss utrustningen vid foten av den första branta väggen. Förbaskat brant!

Det flyter på ganska bra i sprucket klippblock, lika atletiskt som estetiskt, och efter fyra replängder byter vi åter om – isstämning. Den här delen, som förväntades vara snötäckt, består på sina ställen snarare av is, och jag ångrar inte taktiken att ta med vinterutrustning med riktiga ståldubbar samt en teknisk isyxa (för replaget) och sex isskruvar. 

Vi klättrar uppför Z:ets mittparti med sektioner av svart is och gör en standplats vid foten av den sista bastionen. Den här sektionen har förändrats helt jämfört med vad vi minns från vårt besök för tio år sedan. Efter en paus tar vi på oss våra kläder för hårdare klättring igen för att klättra den sista sektionen. En förvånansvärt balanserad dieder leder oss till foten av den berömda gröna sprickan. 

Ytterligare några replängder senare kommer vi fram nedanför den näst sista replängden, mycket atletisk. Ren ger sig in i den och klättrar skickligt upp till överhänget. Några aidklättringssteg senare (och efter att ha ersatt den saknade borrbulten – tack till kompisarna för informationen) når vi det näst sista standplatsen.

En sista replängd tar oss till det så kallade Cheval Rouge och dess allra sista del. Klockan är 18 när vi möter ett par som förbereder en elegant bivack på toppen av Meije. 

Vi ringer Bea, stugan på Aigle, som lägger undan några öl och en måltid åt oss. Efter en magnifik travers i skymningen når vi Aigle, där Bea och Margot, stugvärden och hennes assistent, väntar på oss med leenden och en god middag. 

Nästa dag njuter vi av denna lilla paradisplats innan vi går ner i dalen. Ännu ett fint äventyr med en kompis!

För denna bestigning beslutade vi att göra den ”på en dag”, så vi tar inte med någon bivackutrustning, men ändå varma kläder för säkerhets skull (en stor dunjacka, extra strumpor och handskar) samt en överlevnadsfilt var.

Eftersom sannolikheten för nattklättring är stor tar vi med en liten extra lampa.

Vi har också en första hjälpen-väska och en radio.

Vi tar med ett set Friends upp till storlek 3 (den sistnämnda är inte nödvändig), med dubbla exemplar av några medelstora och små storlekar, några kilar och 3 pitonger (mycket användbara), expresslingor och slingor samt repsnöre.

Vi har 6 lätta isskruvar.

När det gäller utrustningen för klättringen beslutade vi att fördela oss så att den ena tog med ett par stålbroddar med en spets och anpassade skor, en teknisk isyxa och en lätt isyxa, medan den andra tog med lätt utrustning. Denna ”strategi” för att ”angripa” de branta is- och mixade replängderna visade sig vara rätt med tanke på förhållandena vi mötte.

Slutligen klättrar vi med 60-meters dubbelrep (risk för att repet skärs av av stenar och möjlighet till reträtt, firning i slutet av traversen över kammen)